...så var jag en konstig filur - och jag är tveksam till om det har gått över särskilt mycket!
När jag var liten så...
…kunde jag inte sova om kvällarna om jag inte fick ställa mig på vardagsrumsbordet och så skulle pappa bära mig till sängen och intyga att jag inte hade cancer!
Oftast kunde jag heller inte sova direkt efter det att pappa hade burit mig till sängen och sagt att jag inte hade cancer förrän han hade svarat på ytterligare frågor om det var nåt farligt när det gjorde ont i vänstra lilltån (eller armen, benet, naveln, örat…)
Fatta vilken vardagsmotion jag gav honom – det är ju inte så att jag var någon liten tunnis när jag var barn... Man kan som nästan säga att jag lade grunden till hans goda fysik på äldre dar!
Jag är fortfarande hobbyhypokondriker, men står inte längre på vardagsrumsbordet och väntar på pappa!
Hobbyhypokondriker är detsamma som en lightversion! Det betyder att jag som bekant ställer mina egna diagnoser på google och fortfarande har ett stort behov av att höra andra människor säga att jag inte har alla dessa sjukdomar. Skillnaden mot en riktig hypokondriker är att jag inte går till läkaren... Däremot skulle de skratta ihjäl sig i fikarummet på vårdcentralen om jag verkligen gick dit med alla åkommor!! De skulle aldrig sluta skratta...
Jag kan bli galen på mig själv som ibland lägger onödig energi på att tro att jag är sjuk och skäms som en hund inför de människor som är sjuka på riktigt! Blääh, så onödigt!
Vad jag egentligen ville säga är att när jag får liknande frågor från någon av minimänniskorna som bor i min egen familj så försöker jag minnas hur det var att vara liten och grubbla. Jag försöker att inte säga, "men SLUTA NU ÄLTA om allt detta som jag ändå inte kan ge några bra svar på"... Det är inte det vetenskapliga svaret man som liten grubblare vill ha utan det räcker ofta med några lugnande ord... Jag försöker att ta mig den tiden och respektera funderingar om alltifrån "hur lång man kan bli innan man dör?" till "när jag vickar på insidan av pektån så sticker det som här bakom armbågen - är det farligt?"...
Lyckas jag alltid? Nä, kanske inte, men jag försöööker verkligen! Man kommer långt med kramar!
Jag är dock jättefrisk och sänder stärkande tankar till de som faktiskt inte är det!
Jag är fortfarande hobbyhypokondriker, men står inte längre på vardagsrumsbordet och väntar på pappa!
Hobbyhypokondriker är detsamma som en lightversion! Det betyder att jag som bekant ställer mina egna diagnoser på google och fortfarande har ett stort behov av att höra andra människor säga att jag inte har alla dessa sjukdomar. Skillnaden mot en riktig hypokondriker är att jag inte går till läkaren... Däremot skulle de skratta ihjäl sig i fikarummet på vårdcentralen om jag verkligen gick dit med alla åkommor!! De skulle aldrig sluta skratta...
Jag kan bli galen på mig själv som ibland lägger onödig energi på att tro att jag är sjuk och skäms som en hund inför de människor som är sjuka på riktigt! Blääh, så onödigt!
Vad jag egentligen ville säga är att när jag får liknande frågor från någon av minimänniskorna som bor i min egen familj så försöker jag minnas hur det var att vara liten och grubbla. Jag försöker att inte säga, "men SLUTA NU ÄLTA om allt detta som jag ändå inte kan ge några bra svar på"... Det är inte det vetenskapliga svaret man som liten grubblare vill ha utan det räcker ofta med några lugnande ord... Jag försöker att ta mig den tiden och respektera funderingar om alltifrån "hur lång man kan bli innan man dör?" till "när jag vickar på insidan av pektån så sticker det som här bakom armbågen - är det farligt?"...
Lyckas jag alltid? Nä, kanske inte, men jag försöööker verkligen! Man kommer långt med kramar!
Jag är dock jättefrisk och sänder stärkande tankar till de som faktiskt inte är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar