I veckan har jag fått ihop många mil i bil – från kust till kust ungefär, men inte riktigt!!
Snälla säg att det inte är bara jag som ibland låtsas lite bakom ratten…
Senast igår gjorde jag det flera gånger…
Ni vet hur det kan vara när du hinner ikapp bilen framför och föraren av denna tolkar detta som att du vill köra om och vill därför underlätta för dig genom att köra lite åt sidan eller blinka lite i ett perfekt samspel… Hur gör djur?
Ja, om inte raksträckan är en kilometer LÅNG eller vägen väldigt BRED så blir jag 9,9 gånger av 10 för feg och lägger mig bakom i makligt tempo samtidigt som jag tar upp mobilen och låtsas prata i syfte att föraren av bilen framför ska förstå att han/hon inte har att göra med en fegis utan en strängt upptagen människa som precis fick tidernas viktigaste telefonsamtal.
Hur som helst, lika sakta och oroligt som jag kör på vinterväglag – lika fort, säkert och självklart tror jag att jag kör på torra underlag.
Kontentan nu så här i bryttid mellan vinter o sommar är att jag förmodligen är helt livsfarlig…
På väg hem från Piteå igår kväll så fick jag i alla fall till det på alla sätt och vis där i kurvorna efter Kåbdalis…
Hör bara! Jag kom i kapp, han (jo, jag såg att det var en gubbe) höll åt sidan och blinkade lite, jag tolkade signalen, växlade ner, drog på och förbi, blinkade tillbaka sådär coolt som älsklingen brukar göra och som jag lärt mig betyder TACK för hjälpen. När gubben sen blinkade tillbaka och sa varsågod så var jag så stolt så jag höll på att spricka – leendet bredare än någonsin!!
Maxat!
Drottningen av 45:an, that´s me!
Nån gång ska jag visa bilder på några lutande skyltar som står och hänger där kring Vidsel, men det är ju väg 374 så det gills liksom inte!
Efter att ha loosat kortet två gånger så håller jag mig skarpt efter de angivna gränserna. Det är enkelt och avslappnat. Jag fejksnackar inte heller i mobilen när jag årige i trafiken.
SvaraRadera