Grattis Esther - det är din dag idag!

07.46 fick jag ett sms av min egen prinsessa, Esther Ellen Louise, som ville gratulera mig på namnsdagen... Så gulligt!!

Det hade jag alldeles förträngt! Hur kunde jag bara glömma bort denna högtidsdag bortom all vett och sans?

Vi kändisar stavar ju Ester med h... Typ jag och Esther Williams!

Förutom ett vackert kvinnonamn är Ester annars även "en folkgrupp som företrädesvis lever i Estland", "en bok i Bibeln" alternativt "en grupp av kemiska föreningar, se estrar".

Inte vet jag, men jag tycker det smäller himla högt att de uppkallat en del av bibeln efter mig och min farmor...

Förutom att det var en fin gest av dottern att gratulera mig på namnsdagen så undrar om jag ändå inte ska tolka det som en subtil signal till att se till att ha med mig en namnsdagspresent ut till stugan... 

Sov du lilla Gunde Svan...

Välkommen till min naturblogg!

Idag har jag sett renar och igår såg jag en hare! Sen tog det slut...

Igår buggade jag i högklackat! Idag betalar jag priset med ömma hälsenor och svidande benhinnor!! Jag är inte jättebäst på att bugga, men med rätt ledsagare så kan det funka och nog tror jag minst vi hade kommit på pallplats i kvällens Let´s Dance...

Eller ungefär i alla fall!

Annars då en fredagskväll på bästa rock n roll tid?

Klockan är halv tio och Gunde har somnat och jag är på god väg... Gunde har i alla fall en skidtävling på fem nätta mil imorgon att skylla på - själv har jag bara simpel fredagskoma som ursäkt.

I och för sig så behöver jag också ladda för morgondagen! Jag ska nämligen också prestera!! Och då tänker jag inte främst på att jag ska få till ett hyfsat träningspass utan på det faktum att jag ska upp tidigt och förbereda en god middag...

Jag tänker mig att jag kliver upp - målar naglar, läppar röda, tar på mig nätstrumpor och ett tajt fodral (prickigt tror jag), jag lockar mitt hår, trär en ros bakom örat och svajar fram i mitt kök med svängande höfter...

Nä, men just ja - nu är jag sådär bryskt ironisk igen - jag har redan ställt diagnos i det här fallet och den löd att jag bara är väldigt väldigt avundsjuk på Sveriges Mästerkock Sigrid! Jag MÅSTE komma över det faktum att jag stör mig på henne... JÄTTEMYCKET, från dag ett!!

Men själv är jag ju helt perfekt och säkert är det ingen i hela världen som stör sig på mig! I alla fall ingen som bor i det här huset och är vaken just nu...

Lättförtjänta pengar!

Alltså inte vet jag exakt hur det började, men jag gissar ungefär i diskussionen kring VEM som bestämmer i vissa lägen och VARFÖR? Grovt kan man säga att budskapet som levererades från vuxenhåll var att den som betalar bestämmer...

Om jag inte vet hur det började så är jag däremot himla klar över hur det slutade!!

Yes, hushållskassan utökades med 50 spänn då prinsen la följande på sin inköpslista för kvällen:

Dygnshyra TV 20:-

Somna i valfri säng 20:-

Kvällsfika 8:-

Eftersom vi inte så gärna vill hantera mynt så avrundade vi uppåt till en femting... Jämnt och bra!!

Känner jag storasyster rätt så är det hon som har lånat ut den aktuella femtilappen och kommer kräva tillbaka en hundring. Snacka bra sinne för affärer!

Själv siktar jag på att han kommer snitta 5 kvällar av 7 och det betyder bra klirr i hushållskassan...

Kalla mig gnällkärring...

Ibland vill man ju bara vara i någon annans kläder... Kanske för att just kläderna är fina eller för att personen i fråga just då gör någonting som verkar mycket roligare än det man själv håller på med!

Jag vill för det mesta vara i mina egna kläder, men ibland ganska ofta vill jag byta kontorsrum med någon kollega för att slippa titta ut och se den här varje dag: 

Missförstå mig rätt, jag har inget emot Folkets Hus, men SKYLTEN gör mig deprimerad... Sned o vind, trasig och allmänt förjävla asful hänger den där...

I och för sig, vill jag inte titta på skylten så behöver jag ju inte!

Jag ska ju faktiskt jobba när jag är på jobbet och INTE sitta och dagdrömma om

livet utanför mitt fönster.

Och förresten...ska jag nödvändigtvis dagdrömma en liten stund så behöver jag ju inte glo på skylten utan då kan jag istället titta snett nedanför på lite tomglas:

Nä, men annars är jag på jättebra humör!

Att hoppa i plurret utan att veta hur kallt det är i vattnet...

Ibland måste man våga göra det!

Alltså; "ATT HOPPA I PLURRET UTAN ATT VETA HUR KALLT DET ÄR I VATTNET"

En av mina nyare kloka bekantskaper sa just detta ordagrant till mig för ett tag sedan och jag bestämde mig ganska snabbt för att det banne mig ska vara mitt nya motto... Detta ska jag inveckla mig massor i framöver! Det lovar jag!! 

På hedersord å sånt!!  

Eller det är ju liksom inte så att jag aldrig gjort crazy saker tidigare. Ni vet lite living on the edge sådär... När jag tänker efter är det faktiskt lite grann som att vara i Malmö och bestämma sig för att ta en taxi hem till Sverige.

Det sista tillägnar jag dig älskade bror moster Ante!

Varför bor du så långt borta hela tiden??

När jag var liten...

...så var jag en konstig filur - och jag är tveksam till om det har gått över särskilt mycket! 

När jag var liten så...

…kunde jag inte sova om kvällarna om jag inte fick ställa mig på vardagsrumsbordet och så skulle pappa bära mig till sängen och intyga att jag inte hade cancer!

Oftast kunde jag heller inte sova direkt efter det att pappa hade burit mig till sängen och sagt att jag inte hade cancer förrän han hade svarat på ytterligare frågor om det var nåt farligt när det gjorde ont i vänstra lilltån (eller armen, benet, naveln, örat…)

Fatta vilken vardagsmotion jag gav honom – det är ju inte så att jag var någon liten tunnis när jag var barn... Man kan som nästan säga att jag lade grunden till hans goda fysik på äldre dar!

Jag är fortfarande hobbyhypokondriker, men står inte längre på vardagsrumsbordet och väntar på pappa!

Hobbyhypokondriker är detsamma som en lightversion! Det betyder att jag som bekant ställer mina egna diagnoser på google och fortfarande har ett stort behov av att höra andra människor säga att jag inte har alla dessa sjukdomar. Skillnaden mot en riktig hypokondriker är att jag inte går till läkaren... Däremot skulle de skratta ihjäl sig i fikarummet på vårdcentralen om jag verkligen gick dit med alla åkommor!! De skulle aldrig sluta skratta...

Jag kan bli galen på mig själv som ibland lägger onödig energi på att tro att jag är sjuk och skäms som en hund inför de människor som är sjuka på riktigt! Blääh, så onödigt!

Vad jag egentligen ville säga är att när jag får liknande frågor från någon av minimänniskorna som bor i min egen familj så försöker jag minnas hur det var att vara liten och grubbla. Jag försöker att inte säga, "men SLUTA NU ÄLTA om allt detta som jag ändå inte kan ge några bra svar på"... Det är inte det vetenskapliga svaret man som liten grubblare vill ha utan det räcker ofta med några lugnande ord... Jag försöker att ta mig den tiden och respektera funderingar om alltifrån "hur lång man kan bli innan man dör?" till "när jag vickar på insidan av pektån så sticker det som här bakom armbågen - är det farligt?"...

Lyckas jag alltid? Nä, kanske inte, men jag försöööker verkligen! Man kommer långt med kramar!

Jag är dock jättefrisk och sänder stärkande tankar till de som faktiskt inte är det!