Nä, jag pratar om humöret på en 8-årig pojke som jag känner ganska väl...
I förrgår skulle han på fullt allvar "flytta hemifrån"... Vart då, kan man då undra lite kaxigt? Jo, till mormor - för där ägnar tydligen inte de vuxna inte dygnets alla vakna timmar till att plåga och förpesta tillvaron för barnen...
Igår var det minsann annat ljud i skällan:
Till och med syrran var helt plötsligt värd sin vikt i guld!!
Jag har faktiskt redan glömt vad som orsakade denna hyllning till oss familjemedlemmar, men det vad det än var så var det viktigt för honom!
Återigen, hur mycket kärlek ryms det i hjärtat? 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar