När känslorna svallar över!

Under trettondagshelgen var vi i Luleå och då passade jag och barnen på att klippa håret... (JO, jag försöker köpa varor/tjänster lokalt, men klipptider är en bristvara och där misslyckas jag ibland) Anyway, jag klippte mig inte så mycket på längden utan mest på bredden... Hon som klippte mig sa säkert tre gånger att jag har så väldigt mycket hår... Nå, kom till saken!! Det var inte volymen på mitt hår som förorsakade detta inlägg utan det var en upplevelse av det mer känslofyllda slaget ...

De flesta dagarna i hormoncykeln, sisådär nån gång mittemellan början, mitten och slutet, så blir jag en lipsill!! Mitt vanliga så känslokalla, nollställda och oberörda jag (??) blir en flod av känslor som svallar över.

 Sitter jag hemma i soffan i fleecekostym må det ju vara hänt och då är det fritt fram att snyfta till småsaker, men ibland händer det ju också vid tillfällen när det passar mindre bra och uttrycken "nä, jag är inte ledsen (för det är jag ju inte)", "jag fick nåt i ögat" samtidigt som jag gnuggar mascara

 från kinden, är vanligt förekommande.

 Anyway, där och då i ovan nämnda hårklippningssituation fick jag återigen en anledning att fälla en tår (lite i smyg, men dock)... Mitt i det hela fick jag den mest konstiga känsla av att tiden springer iväg - och då menar jag inte att klockan gick fort och att jag som vanligt låg efter i schemat, utan FORT i ett större perspektiv. Dagarna går - blir månader och år...typ!! 

Det var två saker där och då som fick mig att reagera starkt och det kändes ungefär som om någon tog ett fast grepp om mitt modershjärta och vred om! Det slog mig plötsligt att medan jag harvar på med det ena och det andra så håller MINA BARN PÅ ATT VÄXA UPP OCH BLI STORA - kanske till och med så stora att jag inte kommer vara den/det som deras värld kretsar kring eller som bestämmer deras agenda. Jag är inte så säker på att någon riktigt talat om det för mig förut och jag vet med bestämdhet att det inte stod i instruktionsboken som följde med vid leveransen.

Det ena som fick hjärtat att rusa var när jag tjuvlyssnade på samtalet Olle hade med tjejen som klippte honom!! Där satt han, en egen liten människa, och svarade på frågor och konverserade som en stor kille... Några skämt och några leenden och han charmade henne totalt... Min bebis?? Det andra och det som nog bara blev lite too much var när Ellen nån minut senare var färdigklippt, och tålmodigt borde sitta ner och vänta på mig, istället tog sitt pick och pack och sa "jag går en sväng på stan, ring när du är klar". Eh, va?? Ursäkta, vaaaaaaa???? Får man göra så?

Vart ska det sluta? I den här takten som allt nu rusar på kan man ju till och med tro att barnen ska

 flytta hemifrån en vacker dag...

Vänta...! Nu säger de på TV att det är nåt som är deppigt - det har med handboll att göra!! Måste rusa, det kanske finns en anledning för mig att böla...